Inom loppet av ett år inträder demens, tätt följt av oregelbundna ryckningar, kramper, koma och till sist döden. Något botemedel finns inte.
Våren 2001 spred galna kosjukan skräck över hela västvärlden. Kor som matats med kor utvecklade nervsjukdomen BSE, som i sin tur fördes över till människor i form utav Creuzfeldt-Jakobs sjukdom. Värst drabbat var England, där hundratals, framförallt ungdomar, insjuknat och dött en plågsam död. Över hela Europa brändes minst två miljoner djur på bål för att förhindra en fortsatt spridning.
Året innan skandalen hade jag till stor del spenderat i London, där varenda lunch bestått av flottiga hamburgare på en välkänd snabbmatskedja. Om någon skulle komma att drabbas av galna kosjukan, så var det jag. Det här fick mig att börja fundera på konsekvenserna av en alltmer profithungrande, industrialiserad och objektifierande djurhållning. Att fortsätta lämna över mina surt förvärvade slantar till en industri som uppenbarligen löpt amok, kändes högst motbjudande, och ungefär samtidigt som tvillingtornen segnade ner i Manhattan reducerade jag mitt intag av nöt- och fläskkött till noll. Ett par år senare slutade jag även äta fåglar.
Idag äter jag så lite djur som möjligt, av följande tre skäl:
- Miljö: Ju längre ner i näringskedjan vi äter, desto mindre är miljöbelastningen. Färre skogar skövlas, försurningen av sjöar och utsläpp av klimatgaser minskar.
- Hälsa: I mitt fall innebär mindre kött mer plats för frukt och grönsaker. Det innebär också ett reducerat intag av tillväxthormon och miljögifter som DDT, PCB och dioxin. Vegetarianer drabbas i mindre uträckning av hjärtattacker, cancer eller lågt blodtryck. Dessutom luktar vegetarianer bättre än köttätare.
- Moral: För varje år ökar vår kunskap om övriga djurs rika känsloliv, som i många fall är mer utvecklat än vårt eget. Att medvetet, och enbart för nöjes skull, orsaka andra levande varelser smärta, är inte etiskt försvarbart.
Nu är frågan: ska mitt barn äta djur? Å ena sidan tycker jag att han själv ska få bestämma. Man skulle kunna hävda att det inte finns några vegetariska barn, bara barn till föräldrar som är vegetarianer. Därmed skulle han få äta det som serveras hemma hos oss, oftast vegetariskt, men inte krångla med maten hemma hos andra eller på förskolan. När han sedan blir äldre kanske han själv väljer att avstå från kött.
Å andra sidan, om det är moraliskt förkastligt att (även indirekt) döda djur, är det inte i så fall min uppgift som förälder att inkludera detta i hans uppfostran? Om jag till exempel ser min son krossa sniglar med en sten nere på gården, vore det väl högst märkligt om jag låter honom fortsätta, med hopp om att han utvecklar en bättre moral längre fram i livet?
-”Käre son, du får lov att krossa sniglar. Mamma och pappa gör det inte, för vi anser det vara fel, men du får fatta dina egna beslut.”
Hur tycker ni att vi ska göra? Ska han få krossa sniglar? Ska han få äta kött?
Krossa sniglar… flyttar ni till hus kommer nog även ni vuxna ägna er att ta kål på sniglar på ett eller annat sätt – mördarsniglar alltså. 🙂
Vad gäller mathållningen så tycker jag att ni ska följa er magkänsla. Det är långt kvar och jag tror att ni kommer känna vad som är rätt och fel för er när det väl är dags att låta andra ta över med mat och omvårdnad på förskolan.
Personligen skulle jag rösta för att han äter det ni äter hemma och äter samma som övriga på dagis och hos kompisar – det blir så mycket enklare så. Om jag inte minns fel så är väl inte heller din kära hustru helt vegetarian, eller det kanske hon är nu?