I mitt förra inlägg berättade jag om hur rutinerna för igångsättning skiljer sig åt beroende på var i landet den gravida kvinnan råkar bo. I vissa städer tillåts ingen gå mer än två veckor över tiden, med hänvisning till ökade risker för fostret. I andra städer gör de bedömningen att fostret gott kan vänta ytterligare en vecka, naturligtvis med regelbunden övervakning av dess hälsa. Lustigt nog tog GöteborgsPosten och Aftonbladet upp ämnet bara två dagar efter mitt blogginlägg. Svenska Barnmorskeföreningen kräver en nationell policy, men Socialstyrelsen säger att frågan inte är aktuell.
Min fru har nu gått över tiden med två och en halv vecka. Trots att vi gjorde en kontroll för tre dagar sedan är hon stundtals utom sig av oro. Jag är något lugnare, men förstår henne. Ingen vet med säkerhet hur vårt foster påverkas av att behöva stanna kvar en extra vecka. Moderkakan försvagas förr eller senare och då får barnet inte tillräckligt med näring. Hade vi bott i Stockholm, Uppsala eller Jönköping, så hade barnet varit ute vid det här laget.
Överhuvudtaget har det förvånat mig under de senaste 42 veckorna hur många delar av graviditetsvården som skiljer sig åt beroende på landsända. Antalet rutinultraljud varierar mellan ett och tre. Somliga sjukhus informerar föräldrarna om fostrets kön, andra inte. Antalet kejsarsnitt varierar stort över landet (där Stockholmare och Lundabor undviker smärta i större utsträckning än andra). I Göteborg, där jag bor, avviker universitetssjukhuset från de nationella riktlinjerna beträffande avnavling, och så vidare.
Med det sagt, och för balansens skull, vill jag poängtera att det trots allt finns en sak som merparten av landets sjukhus verkar ha gemensamt: personalens bemötande av de gravida är fenomenal. Av de närmare hundra par vars förlossningsberättelser jag tagit del av, har varenda en lovordat alla de barnmorskor och läkare de kommit i kontakt med, oavsett sjukhus. Vår erfarenhet är densamma. Oavsett beläggningsgrad har personalen alltid varit inte bara förväntat vänlig, utan fått oss att känna oss riktigt varmt välkomna, omhändertagna och speciella. Den tryggheten är ovärderlig när vi nu kämpar oss igenom de sista timmarna.
Nästa inlägg blir en förlossningsberättelse.
Stort lycka till!! Att du vågar skriva att det är på G:-D. Patienters upplevelser är det viktigaste, o inom förlossninsvård verkar varenda en vara en ängel, tur är det för alla att det inte är politikerna man får möta i dörren!!
Kämpa på!!!!! Jag hejjar på er! KRAM
Tack Julia! Det har faktiskt varit en del action idag, så nu känns det bra att vi inte insisterade på att bli igångsatta igår.