Första gångerna Pricken badade var vi löjligt noga med att vattnet skulle vara exakt 37 grader. Om termometern visade 37,4 hällde jag i en liten skvätt kallvatten och mätte på nytt. Man vill ju inte råka bränna bort huden på ungen och skapa trauman för livet.
Numera kör jag ner handen i vattnet, och om jag tycker det känns bra tycker säkert också Pricken det känns bra. Se där, ett av flera områden där jag slappnat av som förälder allteftersom tiden gått.
Pågen älskar att bada i sin stora, blåa badbalja. Det är tur vi har en duschkabin att stänga in oss i, för han sprattlar och plaskar i vattnet så till den milda grad att man skulle tro någon ställt in en vattenspridare i badrummet. Hela familjen skrattar så vi kiknar åt spektaklet.
Därför var jag aldrig orolig för hur han häromdagen skulle klara av sin första lektion i babysim. Tio föräldrar med barn, med förstärkta badbyxor, i en extra klorerad liten pool. Eftersom jag sannolikt bara kunde närvara vid första tillfället fick min fru äran att dra runt Pricken i vattnet medan jag kröp längs poolkanten och fotograferade. Och visst, han klarade det galant utan att släppa ifrån sig den i förra inlägget befruktade explosionen. Kanske blir han en mästersimmare, precis som sin far.
Fast om jag bara får välja en sport, så hoppas jag att han ägnar sig åt Judo. För att bygga upp hans intresse för denna ädla kampsport, tog jag nyligen med honom till en uppvisning i parken. En av utövarna sträckte fram ett flygblad till mig med orden: ”Pappa kan också följa med och träna. Vi har många gamla gubbar i föreningen”. Tack för den. Dit kommer vi i vart fall inte att gå.
Idag är det en stor dag: Pricken fyller fem månader, och det är min sista pappalediga dag, åtminstone för denna gång. Imorgon bitti återvänder jag till jobbet på heltid, och därmed blir det inte några fler inlägg på Lediga Pappan. Planen just nu är att min fru ska vara hemma ytterligare sex månader, och att jag sedan löser av henne med ett halvårs pappaledighet.
Efter fem månader av dygnet-runt-närvaro med min son blir det säkert tufft att bara kunna träffa honom ett par timmar på kvällen. Och det blir besvärligt för min fru som nu på egen hand får ta sig an en pojke som inte accepterar att ligga ensam mer än ett några minuter i sträck.
Med enorm tacksamhet för allt jag fått uppleva, mycket kärlek och en aning sorg, sitter jag nu i köket och plitar ner de sista raderna. I hörlurarna snurrar samma skiva som jag lyssnat på vid alla av mina skrivstunder: Nordheim Transformed av Biosphere. De över 100 sidorna text kommer bli en bok tillsammans med mina favoritfoton från det senaste halvåret. Ett exemplar får stå på min arbetsplats, inom räckhåll när längtan blir för stor.
Tack för att du läste.