Vi bor i en liten lägenhet, så när långväga gäster kommer på besök är det skönt att bostadsrättsföreningen kan erbjuda en bekväm, nyrenoverad övernattningslägenhet. Där har min syster och hennes familj huserat den gångna veckan då de förärat oss med ett besök. Deras yngsta dotter (1,5 år) genomförde flertalet grundliga inspektioner av vår bostad för att påtala områden som snarast bör inhägnas medelst taggtråd eller elstängsel.
-”Neeej, inte CD-skivorna!”
-”Iiiih, akta eluttagen!”
-”Måste du tömma alla våra lådor?”
-”Aaargh, den där gitarren är faktiskt en aning ömtålig!”
Dessutom har hon tydliggjort behovet av en plastmatta under matbordet, ja helst någon sorts heltäckande plastoverall. Den lilla tjejen älskar mat, och hon äter ofta större portioner än vi vuxna gör. Eller äter kanske är fel uttryck. Hon förverkar snarare. För när ens kärlek till maten är så stor, räcker det inte med att enbart inmundiga den. Man vill känna maten i hela ansiktet, långt upp på armarna, och om den är riktigt god vill man gärna gnida in den i håret. Och förstås gömma undan mat lite varstans i rummet, för senare bruk.
Möjligtvis inspirerad av detta besökande matvrak har även Pricken börjat äta ”vanlig” mat. För ett par veckor sedan besökte vi BVC, där de informerade oss om hur vi skulle kunna komma igång med några små teskedar per servering. Men små portioner verkar inte vara Prickens melodi; han slukar allt vi mosar, med stor aptit, så pass att vi måste hålla igen för att han fortfarande ska orka med lite bröstmjölk. Till efterrätt har han tuggat i sig merparten av BVCs informationshäfte ”Barnmat – råd och recept”.
Än så länge har vi serverat honom mango, morot, potatis, banan och industrigröt. Den senare är jag starkt skeptiskt till, och det beror inte bara på att han efter det enda serveringstillfället fick utslag runt munnen. Industrigröten är ytterligare en av alla dessa ondskefulla marknadsföringsknep, där multinationella företag som Semper och Nestlé utnyttjar föräldrars rädsla för att göra fel. Genom att skrämma upp mammor och pappor att deras barn riskerar drabbas av järnbrist lyckas de sälja järnberikad gröt till hutlösa priser. Eller, tja, gröt och gröt:
Skummjölkspulver, avsaltat vasslepulver, olja (palm, raps, solros), siktat havremjöl, vetestärkelse, maltodextrin, vetemjöl, mineralämnen, emulgeringsmedel och vitaminer.
Palmolja utvinns förresten ofta genom att skövla värdefull regnskog i Indonesien, något som både Semper och Nestlé har anklagats för.
Givet att barnet inte enbart äter gröt går det förstås lika bra att göra sin egen utav vanligt havregryn, vatten och eventuellt lite bröstmjölk. Den som ändå oroar sig för järnbrist kan tillsätta lite paltbröd.
För mos-inspiration köpte vi Johanna Westmans ”Första och andra mosboken”. Den ena är en pekbok för barnet och den andra innehåller cirka 70 recept, såsom ”sötnosens sötpotatisgryta” och ”Äppelpäpplig rotfruktsgryta”.
Nu återstår bara att se vad som kommer ut i andra änden. Ingenting på fyra dagar, och imorgon ska Pricken gå på babysim. En minst sagt riskabel situation.
[frame]
[/frame]
[frame]
[/frame]
[frame]
[/frame]